(Ur Statsvetenskaplig tidskrift, 2/2012)
____________________________
Om samhällsvetenskap och "impact"
____________________________
Än
behöver inte den svenska statsvetaren som söker medel redogöra för vilken
effekt hens forskning haft eller kan få på policy och ekonomisk tillväxt. Inte
heller fördelas medel till forskare, universitet och högskolor utifrån sådana
kriterier (bortsett från i de ”prioriterade forskningsområden” där policyrelevans
och tillväxt ibland lyfts fram).
Inte ännu i Sverige. Men i
Storbritannien!
Delar av denna krönika
bygger på ett teman diskuterade på en och samma blogg, publicerad av London
School of Economics and Political Science (LSE), och kallad ”Impact of social
sciences. Maximizing the impact of academic research”[1]
(en blogg som ibland twittrats om av svenska statsvetare).
Medel
efter kvalitet och effekt
Den
brittiska strävan efter att maximera forskningens effekter är inte ny. I
Storbritannien har det redan sedan slutet av 1980-talet hetat att akademien ska
leverera forskning i ett relativt högt tempo till nytta för offentlig och
privat sektor, och mer eller mindre direkt har brittiska regeringar villkorat
medelstilldelning med beställningar av den forskning som ska bedrivas.
Men under senare år har
detta inskärpts, i det att en betydande del av statliga medel på universitets-
och institutionsnivå nu också fördelas utifrån forskningens kvantitet, kvalitet
– och effekter.
I centrum för denna process
står Research Assessment Exercise (RAE)[2]
– den översyn och utvärdering som äger rum vart sjätte år och i vilken
kvaliteten på den samlade akademiska produktionen från samtliga brittiska
universitet granskas (för att alltså i sin tur ligga till grund för hur
resurserna fördelas). År 2008, då den senaste utvärderingen ägde rum,
levererade 52 409 brittiska akademiker sammanlagt cirka 200 000
böcker, monografier, artiklar som alla betygsattes på en femgradig skala av 67
olika granskningspaneler, med upp till 20 specialister i varje panel.[3]
(Högskoleverkets utvärdering av högre utbildning i Sverige blir i jämförelse
lite futtig.)
Maktförskjutning
och ekonomi
Det
finns åtminstone några möjliga problematiska konsekvenser av produktivitetskraven
(och som vi i tidigare förbundssidor resonerat lite kring, men då i svensk
kontext)[4].
En är att makt kan ha förskjutits från forskare till chefer och managers, som av
ekonomiska skäl pressar anställda forskare att leverera. En annan att forskare kanske
uppmanas att leverera just sådana forskningsalster som inte tar lång tid att
producera, som är konformistiska nog att passa in i tidskrifters ofta fasta
ramar, och som kan tänkas, bland annat i termer av ”effekter”, ge utslag i de
finansiellt betydelsefulla utvärderingarna.
Så här säger en ung
engelsk historiker om de senaste årens bibliometriska revolution:
“The bureaucratization of scholarship in the
humanities is simply spirit-crushing. I may prepare an article on extremism, my
research area, for publication in a learned journal, and my RAE line manager
focuses immediately on the influence of the journal, the number of citations of
my text, the amount of pages written, or the journal’s publisher. Interference
by these academic managers is pervasive and creeping. Whether my article is any
good, or advances scholarship in the field, are quickly becoming secondary
issues. All this may add to academic ‘productivity’ but is it worth selling our
collective soul for?” [5]
James Ladyman, professor i filosofi på
universitetet i Bristol, menar att universiteten – och särkilt den nya
kategorin ”impact managers” på universitet och institutioner – skapat “en
incitamentsstruktur och en miljö där de som bedriver forskning på mindre uppmärksammade
fält känner det som om deras arbete inte värderas alls”.[6]
Fokus
på effekter får effekter
Om effekterna
vägs in i bedömningen, betyder det att forskare nu kommer att flockas kring de
fält där samhällsnyttan förväntas vara störst, att de även de “bästa” lyfts in
på det ”löpande bandet” och därmed inte får vika sitt liv åt att söka svaren på
de stora samhällsfrågorna, eller att de projekt som inte på förhand kan
garantera effekter eller betydelsefulla resultat, därför inte blir av?[7]
Och om så vore, skulle det
vara något att beklaga?
Konstruktörerna bakom och
förespråkarna för en mer effektfokuserad värdering av samhällsvetenskaplig
forskning, menar att syftet inte är att ändra forskarnas intressen eller beteenden,
utan att få en bättre och samlad bild av det fulla värdet av allt det som
forskarna redan gör, en bild som sedan kan användas i dialogen med de politiker
som tar beslut om omfattningen och fördelningen forskningsmedel.
"We need a broader set of justifications for what
we do, some of which has to be based on the contribution research makes to
society”.[8]
Blogg
med ärende
Produktivitet
och kvalitet är en sak (om än inte alldeles enkelt att mäta). Effekter på
politik och tillväxt en annan (och minst lika svåra att mäta).
Här är LSE-bloggens motto: “to demonstrate how
academic research in the social sciences achieves public policy impacts,
contributes to economic prosperity and informs public understanding of policy
issues and economic and social changes”[9].
Det
sista ledet, om medborgares förståelse, låter som en fin devis även för svenska
statsvetare, medan de förra är något mer kontroversiella, särskilt om de skulle
formuleras som tydliga krav eller förväntningar på den forskning vi producerar
och ligga till grund för nästa projektanslag.
Men låt säga att det är effekter
på samhälle och näringsliv som är forskningens huvudsyfte, hur når man dem
bäst? Ja, inte ens LSE lyckas i sina råd att skriva ut enkla recept för hur man
fångar och delar den externa nyttan av sin forskning.
LSE-bloggen är fönstret
utåt för ett projekt med det huvudsakliga målet att utveckla metoder för att
mäta och värdera den samhällsvetenskapliga forskningens effekter på det
omgivande samhället. Man har tagit fram en handbok – på knappt 300(!) sidor – i
konsten att få (framförallt) externt genomslag för samhällsvetenskaplig forskning[10].
Från
bästa titeln till samhällsrelevans
Ämnena på bloggen – ofta relaterade till
den ovan nämnda handboken – skiftar, men kretsar överlag, liksom handboken, mer
kring frågor om interdisciplinärt och medialt genomslag av forskning än kring
möjliga konkreta effekter på samhällspolicy och tillväxt. En illustration,
kanske, på att de ”samhällsrelevanta samhällsforskarna” fortfarande är få, och
att de som vill nå dit måste kunna kombinera en specialiserad, disciplinär
karriär med rollen som säljare, uppvaktare, påtryckare.
En
bloggpost handlar om hur man finner den bästa titeln på sin artikel för att öka
chanserna till citering. En annan om att e-publicering ökar spridningen av forskningsresultat.
En bloggare diskuterar om effekt på samhälle också kan vara att hindra något
från att hända. Här är ytterligare några exempel på teman, från bloggens
förstasida, i början av juni 2012 (och just säljande titlar verkar vara en
brittisk specialitet):
·
“The road to academic success is paved with stylish
academic writing”
·
“The data confirms: If you want to stay in science and
see your children grow up don’t have children before you have tenure”
·
“Podcasts are a natural fit for communication of
academic ideas”
·
“We should aim for open refereeing of academic
articles in the information age”
·
“Public engagement requires little more than embracing
that of which most academics are afraid – looking like an idiot”
·
“The verdict: is blogging or tweeting about research
papers worth it?”
·
“More ‘hybrid’ academic and policy researchers are
needed to increase effective communication between the political and academic
spheres”
·
“How relevant is UK political science?” (en diskussion
med följande ingress, och som ringer lite av svensk statsvetenskaps bristande
samhällsrelevans: “the professionalisation
of the study of politics have detached the subject from the practice of
politics and public life, creating a profession that is more interested in
talking to each other than to the outside world”.[11]
Resultaten
eller expertisen?
Låt för oss enkelhetens skull säga att
det politikerna som finansierar forskningen. Vad vill de ha i utbyte? Goda råd,
kanske? Men är goda råd sådana som faller ut av en fallstudie, artikel, ett
bokkapitel eller seminarium?
Nej,
menar Jane Tinkler, manager på LSE Public Policy Group.[12] Politiker går inte till
tidskrifterna, läser inte monografierna eller antologierna i jakt på idéer och
lösningar på konkreta samhällsproblem. De tror inte att lösningarna finns där –
och de skulle ändå inte ha tid att leta efter dem. De lyssnar bara till de
forskare som bjudits in till utredningar, kommittéer, expertpaneler och
hearings. Men på dessa stolar hamnar inte alltid den mest internationellt
citerade, eller en snabbt stigande stjärna på forskarhimlen. Och frågorna till
forskaren kanske inte alls har med forskningsfronten att göra.
“When those in
power seek academics out, they usually want the
result of experience and expertise built up over an academic’s career (…)
these ‘academic service’ roles can sometimes not be directly related to the
academics core research: instead it may be that the academic’s expertise
provides a fresh perspective or match well with others on the panel”.[13]
Mäter
man det man vill mäta?
Kan brittiska forskares besök i egenskap
av experter i paneler och policyprocesser räknas till effekter på policy (och
därmed ge viktiga poäng i jakten på finansiering)? Jo – men bara under
särskilda villkor! Så här står det i en passus i de 100-sidiga riktlinjerna för
de granskningspaneler som under 2014 på nytt ska utvärdera den samlade
akademiska aktiviteten i Storbritannien (riktlinjerna ska läsas av alla er som
vill ha ett både underhållande och skrämmande exempel på ”managementbyråkrati”[14] driven till sin spets –
och kanske kan läsningen stimulera någon att redan nu försöka förebygga att ett
liknande system implementeras i Sverige).
“Acting as an
adviser to a public body, for example, does not of itself represent impact.
However, providing advice based on research findings from the submitted unit,
which has influenced a policy, strategy or public debate would constitute
impact if there is evidence that the advice has had some effect or influence.” [15]
Det här betyder alltså att forskare måste
ha turen eller skickligheten att anpassa sina nu pågående projekt eller ansökningar
till plötsliga, förväntade eller framtida möjliga policybehov. Och turen, som
det nog måste handla om här, att politiker faktiskt frågar efter ens
reflektioner och att de idéer man presenterar får tillräckligt genomslag i
policyprocessen för att mätinstrumenten ska reagera. Granskarna kräver ju ”evidence
that the advice has had some effect or influence”. (Forskaren Alexander Lukas råkar säga de avgörande
orden när han möter en ”policy maker” i Konsumkön, medan Kalle Anka når ett
genombrott i sin forskning strax före det att en ny politisk majoritet förklarar
sitt ointresse för det studerade policyområdet.)
Ett
gott råd sällan enkelt
Att kritiskt granska makten, vilka
skepnader den än antar, kan säkert ge effekter på både policy och tillväxt, men
det tycks inte vara sådana effekter som politikerna vill finansiera.[16] Och frågan är om
politiker verkligen söker akademikernas ”goda råd”. Politiker vet ju att många
av oss har svårt att formulera en rak, tydlig lösning på komplexa problem. Och om
vi någon skulle, förbehåller vi oss rätten att när som helst ompröva detta
recept.
“We academics (…)
have the reputation of ‘sitting on the fence’ and not making conclusive
judgements which is seen at best as unhelpful and at worst as obstructive. But
it is this exactly this rigour, comprehensiveness and quality that are the
values of academic work. (…) Working
with and creating research findings is a dynamic and iterative process that
sometimes involves rethinking what we thought we knew. This is not a
comfortable position for policymakers to be in.” [17]
MAGNUS
ERLANDSSON,
INSTITUTIONEN
FÖR GLOBALA POLITISKA STUDIER,
MALMÖ
HÖGSKOLA
[1]
http://blogs.lse.ac.uk/impactofsocialsciences/
[2] Inför 2014 kallas processen
istället Research Excellence Framework (RAF)
[3] Head, Simon (2010), The Grim Threat to British Universities,
i New York Review of Books, January 2011. (http://www.nybooks.com/articles/archives/2011/jan/13/grim-threat-british-universities).
[4]
Se ”Förbundsredaktören har ordet” i Statsvetenskaplig tidskrift nr 1/2011 samt
nr 3/2011.
[5] Head, Simon (2010), The Grim Threat to British Universities,
i New York Review of Books, January 2011.
(http://www.nybooks.com/articles/archives/2011/jan/13/grim-threat-british-universities).
[6] Jump, Paul (2012), Overreacting' managers take impact too far,
debate hears, i The Times Higher Education 26 april 2012, min översättning
(http://www.timeshighereducation.co.uk/story.asp?storycode=419727)
[7] Jump, Paul (2012), Overreacting'
managers take impact too far, debate hears, i The Times Higher Education 26
april 2012 (http://www.timeshighereducation.co.uk/story.asp?storycode=419727).
[8]
Ibid. (Uttalande av David Sweeney, chef för avdelningen för forskning,
innovation och kompetens vid Higher Education Funding Council for England.)
[9]
http://blogs.lse.ac.uk/impactofsocialsciences/about-the-project/, per den 1
juni 2012.
[10]LSE Public Policy Group (2010), Handbook on Maximizing the Impacts of Your
Research.
(http://www2.lse.ac.uk/government/research/resgroups/LSEPublicPolicy/Docs/LSE_Impact_Handbook_April_2011.pdf).
[11]
http://blogs.lse.ac.uk/impactofsocialsciences, per den 1 juni 2012.
[12] Tinkler, Jane (2012), The REF doesn’t capture what government
wants from academics or how academic impact on policymaking takes place,
publicerad på bloggen Impact of Social Sciences den 27 mars 2012 (http://blogs.lse.ac.uk/impactofsocialsciences/2012/03/27/ref-doesnt-capture-impact-policymaking/#more-6226)
[13] Tinkler, Jane (2012), The REF doesn’t capture what government
wants from academics or how academic impact on policymaking takes place,
publicerad på bloggen Impact of Social Sciences den 27 mars 2012, min
kursivering (http://blogs.lse.ac.uk/impactofsocialsciences/2012/03/27/ref-doesnt-capture-impact-policymaking/#more-6226)
[14]
Hall, Patrik (2012), Managementbyråkrati:
organisationspolitisk makt i svensk offentlig förvaltning, Stockholm:
Liber.
[15] REF 2014 (2012), Panel Criteria and working methods, Research
Exellence Framwork, sid 71 (http://www.ref.ac.uk/media/ref/content/pub/panelcriteriaandworkingmethods/01_12.pdf)
[16]
Se ”Förbundsredaktören har ordet” i Statsvetenskaplig tidskrift nr 1/2011.
[17] REF 2014 (2012), Panel Criteria and working methods, Research
Exellence Framwork, sid 71. (http://www.ref.ac.uk/media/ref/content/pub/panelcriteriaandworkingmethods/01_12.pdf)
